Tankar

Inland undrar jag hur vi vuxna påverkar barnen runt omkring oss. Vad gör vi egentligen? Vi bryr oss så mkt om oss själva så att vi glömmer hur det är att vara liten. Barn som gömmer sig inom sig själva i rädsla för att vuxna ska bli arga, barn som inte vågar vara sig själva för att vi säger att så får man inte göra eller så ska man göra. Eller när vi med våra handlingar kränker vår medmänniska mitt framför ögonen på våra barn. Varför skadar vi nästa generation så? Är vi så skadade själva och så egotrippade att vi inte kan tänka på annat än våra egna känslor?

Ja, jag medger att det inte är lätt att vända sig och vrida sig så att alla blir nöjda och ja, det gäller att själv inte gå på knä utan ta hand om sig själv också.

Men varför vill vi skada varandra både psykiskt och fysiskt? Varför inte bara visa lite medmänsklighet? Ett leende och ett vänligt ord?

Att svära spotta och slå medmänniskor som redan ligger, att lära nästa generation att du kan behandla din medmänniska hur som helst, strunta i att det är en annan medmänniska du har framför dig-sparka, slå gör vad du vill, men tro inte att nästa generation hjälper dig upp när du faller - du har ju lärt dem att det är bättre att slå lite extra på den som redan ligger, så varför ska dom gå förbi dig utan att reagera när dom kan ta chansen att slå lite eller spotta lite?