Trädgårdens inslutning

I min utbildning i trädgårdsdesign har jag nu kommit till omgivningar och trädgårdens väggar. Jag ska kommentera ett inlägg av Lotte Möller: ”Det är människor som lever instängda i granskogens dunkel som känner att de till varje pris måste röja omkring sig, skapa en glänta i det mörka, skaffa sig utsikt och släppa fram ljuset. När man väl har fått skogen på avstånd kan man plantera fruktträd, sätta buskar anlägga en rabatt. Men detta är inte huvudsaken med trädgården. Det viktiga är själva tomrummet och den känsla av trygghet som det ger. Närmar sig någon huset hinner man upptäcka det innan det blir för sent och besökaren – som kan vara en fiende – står framme vid dörren. Glesbygdsrädslan för främlingar är en av drivkrafterna bakom utformningen av den svenska trädgården.”

Till viss del håller jag med Lotte i hennes teori, men i andra delar - inte alls. Om det är granskogens dunkel som har gjort svenska trädgårdar öppna så undrar jag hur Skånes öppna åkerlandskap kommer in eller fjällbygdens kala områden och myrmarkerna med de vidder som sträcker ut sig.
Jag håller inte med att det är för att se vem som kommer och att man är rädd för främlingar och därför undviker att hägna in sin trädgård.

Däremot, det Lotte skriver om det mörka och att man vill släppa fram ljuset, det tror jag spelar stor roll i vårt land. Vi lever i mörker, några hel och hållet, i långa perioder, så det lilla ljus som når fram vill vi till varje pris ta vara på. När de ljusare perioderna kommer så gör vi allt vi kan för att hålla omgivningarna så ljusa som möjligt. Det är som om det inte räcker med ljuset uppifrån – vi vill ha in den i våra trädgårdar och hus även från sidorna. Skulle det vara möjligt att få ljus nerifrån så skulle säkert våra golv vara gjorda av glas.

Jag tycker det blir fler & fler som hägnar in sina trädgårdar. Kanske har våra behov förändrats då vi kan kontakta människor på så många olika sätt nu än vad som tidigare var möjligt. Vi har kanske fått ett större behov av att få vara i fred, lite på sidan om. Idag ska allt gå med en rasande fart och vi ska hinna med att se allt och vara överallt. Jag tror att behovet av en enskild trädgård kommer att öka. Att få en sittplats långt från det stress som vi skapar genom våra krav på att hinna allt.

Många villaområden som byggdes på tidigt 1900tal, där husen såg exakt likadana ut och vägarna var identiska – många byggdes för arbetarfamiljernas möjlighet att få bo i något annat än stadens lägenheter. Här ville man skapa gemenskap och kanske, enligt mina funderingar, kanske blev häckarna låga för att man skulle kunna prata med sin granne eller en förbipasserande. Kanske ville man ha öppna ytor istället för trånga gränder och höga hus. En kamp om tiden då man inte bodde i städer utan hade sin egen täppa och större omgivningar att röra sig i. Kanske längtade många tillbaka till det som deras föräldrar en gång lämnade.

Många gånger hör man även om landsbygdens välkomnande gentemot främlingar (allt för ofta hör man det omvända). Där man kunde vänta sig en kopp kaffe och lite nyheter om bygden. Man fick inte ofta besök .

Det kan även häröra sig från tiden med soldattorp. Där soldaterna fick ett torp till sina familjer och där man kunde odla det man behövde för att överleva (dess värre inte mycket mer än så) Inte alla torp hade gynnsamma odlingsmöjligheter och inte hade man heller råd att odla mer än sådant som kunde ätas. Det är också en del av vår historia som jag tror spelar in.

Personligen tycker jag det är trevligt med trädgårdar där man kan se, åtminstone en del av trädgården. När man promenerar förbi och nyfiket kikar på de växter och planteringar som finns. Det är även viktigt att det finns avskilda delar som den som bor kan sitta avskilt både från främmande ögon men kanske också avskilt från huset för en stund avskildhet.

Summa summarum så är jag övertygad om att vår längtan efter ljuset och möjligheterna till att ta till vara på varje uns av ljus bidragit till våra öppna trädgårdar.