Återigen har jag fängslats av djurs förmåga att känna. Har tänkt på det många gånger! Idag har det visat sig i stallet, och även hemma. Vad gäller hemma så är det lilla skruttan Lakrits som är helt fenomenal med barn... Hon är inte någon direkt knäkatt (ännu) hon är endast 9 månader gammal och otroligt snäll med barn. Om jag lyfter henne stannar hon upp en stund, spinner lite och vill sedan gå sin egen väg. Men när 6åringen lyfter upp henne lite på tvären så stannar hon helt upp och bara är! Det är så härligt att se, och är hon inte i barnets famn, kanske har varit där tillräckligt, så finns hon i bakgrunden iaktagande. Hon skulle aldrig få för sig att göra något elakt, det ligger inte i hennes natur. Faschinerande! Den andre han springer å gömmer sig, men kommer hans favoritleksak fram så är det svårt att låta bli och vips så sitter även han i barnknät utan att han vet hur han hamnade där. Även han hur snäll som helst, men mer redo att ta chansen att snabbt gå upp i rök om tillfälle bjuds.
Men så har vi de större djuren och då tänker jag på hästen! Idag var vi i stallet, lilla Murcury var pigg, men när ett barn satt på ryggen så sträckte hon sig, la öronen framåt och lyfte huvudet och följde minsta lilla hjälp. Först var det 6åringen och därefter 4åringen och det var en fantastiskt glad och stolt Murcury som rörde sig framåt. Inga konstigheter någonstans, oerhört snäll och medveten.
Naturligtvis ska man vara ansvarsfull och medveten om att det är djur, och aldrig lämna ett litet barn helt ensam, det kan hända vad som helst, men närheten till ett djur, vilket det än är, är väldigt nyttigt för oss alla. Ett djur ger och ett barn måste lära sig att ta emot på rätt sätt och respektera djuret och lära sig lyssna och se och ta hand om.
Det är inte alla individer som reagerar så, men när man får vara med om stt se denna förmåga hos ett djur så är det oerhört faschinerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för dina tankar! June